Bergsbestigaren

I våra försök att lyckas med ensamhetsträningen med Igor så är vår nya taktik att göra honom rejält trött genom en rejäl promenad/aktivitet följt av en kvarts mental träning (dvs lydnad, spår, tricks) inomhus. Lördagens strapats blev lite mer ansträngande än en vanlig promenad, vi beslöt oss nämligen för att testa och se om vi kunde gå upp för Öjeberget upp till toppstugorna där. På väg upp hittade vi en brant stig som gick att använda, även om det var lite bökigt för oss utan lundehundstassar. Is under nyfallen snö är förrädiskt. Vi kom inte fram riktigt dit vi ville, men nära på iallafall. Vi kom fram på en campingplats uppe vid stugorna och något av det första vi möttes av där var två lösa hundar, en afghan och en boxer. De var väldigt nyfikna på Igor, och när ägarna väl kommit fram så fick de hälsa. Bägge två var tikar, och afghantjejen var intresserad av Igor men han skrämde henne litegrann. Då kände han sig nog lite stolt, vår lille prins.
Efter att ha gått upp sista biten så skulle vi ta oss ner igen. Den här gången testade vi "Trappstigen", vilket var uthuggna steg ur bergshällen med ett räcke bredvid. Fortfarande halt för husse och matte, men Igor var överallt. Han studsade fram över klipporna nästan helt utan vett och sans så vi gick med andan i halsgropen ibland. Men han är säker på tassarna den lille rackaren. Konstigt, han är bättre på att trava runt sådär än vad han är att gå på rak mark...

Resten av dagen tog vi det ganska lugnt, vi vågade oss tillochmed på att vara borta i 7 minuter. Allt verkade gå bra, så nu är vi nära tio minuter ensam. Spännande... eller inte.
Igor var helt utslagen på kvällen när vi satt och tittade på TV. Han rörde inte en tå (förutom snarkmusklerna) på flera timmar, och blev högst irriterad när det blev för varmt och han var tvungen att byta ställning. Ibland är det inte lätt att vara hund.