Brum brum åka bil

Stackars Igor. Idag blev det mycket bilåkande. Vi har åkt fram och tillbaka för att fixa inför bröllopet, och lilla Igor fick åka med. Som plåster på såren fick han strosa runt i massa spännande miljöer när vi lämnade in bilen på service i Österbybruk, vilket tog några timmar. Sen var han helt i limningen när vi började packa i ordning saker här hemma, fast efter att ha hållt koll på allt i nån timme så orkade han inte mer utan gick och lade sig i sängen med en ljudlig suck. Nu ligger han och sover, helt utmattad av att ha "hjälpt" oss packa...

Chop chop

Igor och matte var som sagt hos veterinären igår för att klippa ner den konstiga klon. När jag kom hem visade det sig att den inte alls var nerklippt, istället hade det bokats tid för operation om två veckor. Det visade sig att veterinärerna hade blivit mycket bekymrade över det svarta ämne som växer på den tån, pratat nåt om "rupterat" och hur illa det var. Jag minns inte ens hälften av vad som berättades för mig, men det lät som att det ruttnade och hade sig. Inte fräscht alls. Så nu kommer Igors hela tå-paket på den tassen att helt enkelt opereras bort, vilket innebär att hans tass kommer se ut som en vanlig hundtass. Tänk så konstigt! Stackars Igor kommer få gå med tass-bandage igen alltså...

Jag har funderingar på om man ska be dem kastrera honom medan de är i farten, men det vette tusan om man ska riskera flera grejer samtidigt. Det vore onekligen praktiskt att få honom opererad två gånger på en sövning dock.

En besvärlig klo

Igor har en klo på en av baktassarna som orsakar ofantliga mängder problem. Det är en av extratårna som har en "dubbel" klo, där den klodel som är extra ser mycket konstig ut. Den är mycket plattare än den vanliga och växer precis bredvid den vanliga, men har en tendens att kurva sig neråt/innåt. Detta är bökigt i sig att klippa, för det är svårt att få grepp om det hela med en vanlig klotång, men det som ställer till det hela ännu mer är att hans tå i sig skjuter ut någon form av hornämne lite halvt parallelt med klorna. Det här joxet är helt svart och vi är inte säkra på om han har känsel i det eller inte. Bilden är ganska rutten men ger en liten uppfattning om den vridna klon.

De flesta andra klor får vi klippa utan alltför stora protester men den här är så svår att man måste krångla för att komma åt, och då blir det tvärstopp från Igors sida. Nu börjar den bli lite väl lång dock, så matte ska ta med Igor till Ekeby djurmottagning i eftermiddag för att (om det behövs) ge honom lugnande och sen ta fram någon större version av klotång. På SLU hade de en väldigt bra variant, men frågan är om det verkligen var något som var anpassat för hundar... Det som var bra med den var att den var "rak" hela vägen upp i saxbettet, de flesta andra klotänger har opraktiskt nog en inkrökning en bit in på tången som det är tänkt att klon ska passa in i. Funkar på de flesta klor, men inte den här skumma rackaren. Vi skulle verkligen behöva en sådan specialtång.

Harjägaren Igor

I torsdags gick Igor och jag hem från stan via de fyra mackarnas korsning, och min vana trogen så släppte jag Igor när vi kommit in i bostadsområdet som ligger bakom dem. Det är ganska avskilt där så jag är inte orolig för att han ska råka ut för något. Den här gången drog han dock upp en hare igen (de små krypen är sjukt bra maskerade) och satte iväg efter den. När han var trettio meter bort så röt jag i åt honom och då stannade han snällt och väntade på mig. Jag såg att haren satt lite längre bort så jag beslöt mig för att koppla Igor. Precis när jag böjer mig ner för att ta tag i kopplet så ser även Igor haren och sätter full fart. De springer och springer, med Igor hack i häl på haren, runt på gräset och sticker sedan bortåt, in bakom en huslänga som är hundra meter bort. Nu började jag bli orolig, Igor reagerade inte alls på mina rop och verkade helt ignorant av allt utom haren. Bortom huset finns en väg, så jag sprang efter dem ditåt. Följde hela huskroppen utan att se ett spår av vare sig Igor eller hare. Kom ut på vägen, ingen lycka där heller. Problemet nu var att jag inte visste alls vart de tagit vägen. Höger, vänster eller rakt fram? Jag bestämde mig för att ringa efter sökhjälp, men när jag ska ta fram telefonen ser jag att Igor står bredvid mig, flämtandes men väldigt lycklig. Jag blev så glad över att se honom så jag öste beröm över honom och kopplade lite snabbt upp. Bra iallafall att han fick positiv återkoppling på att komma in till mig... Men jag fick mig ett rejält skrämskott, han hade kunnat försvinna vart som helst. Sen sov han som en sten resten av kvällen, det var spännande att jaga hare.

I fredags gick matte ut på morgonkissen med Igor till Källparken. Där drog han upp en hare till, men nu följde han bara efter den en bit och kom sedan lydigt tillbaka. Han har nog fått upp jaktkänslan den lille rackaren.

Midsommarhelgen spenderades hos svärföräldrarna och Igor var såklart utomhus och vaken så mycket som det bara gick. Mest minnesvärt är när svärfar och hans hund kom tillbaka från en promenad samtidigt som vi skulle gå ut med Igor. Trots att han borde kännt igen dem så sprang Igor skällande mot dem, som för att skrämma bort dem, men när han kommit fem meter ifrån dem så tvärvände han och sprang i vild panik skällande mot mig, säkert 30 meter. Han blev så rädd när han insåg att han var ensam mot dessa inkräktare (som han borde ha känt igen) att han valde att fly för livet. Sen, när han samlat ihop sig, insåg han hur fånig han varit och struttade sen runt och låtsades som om inget hade hänt. Svärfar skrattade så han kiknade.

Vilken miserabel dag

Stackars lilla Igor. Till att börja med så var det lite fuktigt och kallt ute i morse. Huvva tyckte Igor och ville helst vända i dörren och lägga sig och mysa med matte istället. Sen fick han inte hälsa på en Chow-chow som gick på andra sidan vägen. Som om inte allt det här räckte så lämnade elaka elaka husse honom ensam på jobbet i fem minuter för att köpa mjölk på morgonkvisten. Inte alls Igors dag helt enkelt. Tur att städerskan skulle komma sen så han fick skrämma upp nån.

Till Igors stora sorg blev det inte så. Hon har tagit semester och hennes ersättare var inte alls särskilt imponerad av Igors skräckinjagande yttre. Han hälsade lite kort på Igor och fortsatte sen med sitt jobb. Igor blev lite spattig av att inte bli tagen på blodigt allvar så han svansade runt överallt där städaren skulle plocka med grejer. Till slut fick jag lyfta bort honom när han prompt skulle klättra ner i den svarta sopsäcken som killen tömde våra påsar i. Igor är allt annat än nöjd, han ser verkligen ut som att han har sålt smöret och tappat pengarna. Nu finns det ju ingen som är rädd för honom! Ruttnaste torsdagen på år och dar för lillgor. Efter att ha tuktat upp sin filt litegrann så har han gått över till att surmulet tutta med den.

Åh så förvirrande

Åtminstone sju dagar av tio så går jag och Igor samma lunchrunda upp till Engelska Parken, med några få modifikationer på vägarna men den generella ovalformen på vår promenad är sig lik. Idag bestämde jag mig för att göra ett test av Igor och gå baklänges, för att se om jag kunde få svar på några funderingar jag haft:

• Är det hemresans väg som gör Igor långsam, eller är det bara att vi är på väg hem?
• Triggas Igor att bli härjig i slutet av parken för att vi gått igenom delar av den, eller är det för att vi närmar oss slutet på den?
• Skulle han gå snabbt hemåt nu för att han förknippar den delen av vägen med att gå snabbt i vanliga fall?

Många frågor, men få svar. Igor var ganska rask på väg upp till parken även om han helst ville gå den vägen vi brukar gå. Han fann sig ganska snabbt och fick upp spår efter någon hund, så resan upp mot Carolina Rediviva gick bra. Väl inne i Engelska Parken märktes det hur förvirrad han började bli. Vi borde ju inte alls komma från det håll vi kom, och allt verkade bli bakvänt för honom. Han luktade sig framåt, men ville gärna stanna och spana lite för att försöka förstå vad som hänt. Han var inte så härjig utan höll sig gärna i närheten av mig. På väg hem blev han ännu mer konfunderad och stannade ofta för att orientera sig. Man såg att han kände igen sig, men han förstod liksom inte sammanhanget. Den måttliga värmen kanske påverkade lite, men mot slutet fick jag bära honom lite. Stackars lilla Igor somnade tvärt när vi kom in.

Det är inte lätt att tänka mycket som liten. Imorgon blir det nog den vanliga svängen, men det kan vara värt att byta runt ibland för att träna honom.

Träffa brorsan samt hundvakt

I fredags kväll tog vi en chansning och kollade upp med Igors bror Egon om han + mattar hade möjlighet att gå ut på en promenad. Tur var så kunde de stuva om litegrann så att bröderna fick gå en promenad tillsammans upp längs Sunnerstaåsen, och det var nog mycket uppskattat av lille Igor. Han leker så oerhört mycket bättre med andra lundehundar än vad han gör med andra raser, de skuttar runt på precis samma sätt. Egon är fortfarande mer dominant än vad Igor är, och det kommer nog aldrig att ändras, men Igor slår ifrån mer nu iallafall. Mest så sprang de runt, jag tror Igors favorit var när Egon hade en pinne och Igor fick jaga honom. En och en halv timme senare fick vi baxa in Igor i buren igen, då var det en trött och nöjd liten hund som somnade där.

Över helgen var husse och matte på bröllop nere i smålandsskogarna så då fick Igor vara hos en hundvakt. Vi var lite oroliga innan, för Igor har aldrig sovit över hos någon annan än svärföräldrarna, men det gick kalasbra. Han hade varit en snäll hund hela helgen (förutom på promenaderna såklart) och tryggt sovit ihopkrupen bredvid sin nya husse. Hundvakten var dock övertygad om att lundehundar måste ha en inbyggd GPS för oavsett vilken väg eller rutt han tog på promenaderna så var det konstant så att när de började röra sig hemåt så gick Igor långsammare, oavsett om Igor gått vägen förut eller ej. Den känner man igen... Det känns bra att ha en hundvakt som både vi och Igor är trygg med.

Bra och dåliga nyheter

De dåliga nyheterna är att Igor är risig i magen. Han har pruttat två lösa omgångar på väg till jobbet och nyss var jag ute för att se en till lös laddning. Jag är inte så orolig för igår smaskade han i sig lite hästbajs när vi var ute på kvällspromenad. Ofräscht.

De bra nyheterna är att Igor verkligen sa till! Han låg och sov och jag jobbade på morgonkvisten, ensam på kontoret. Sen gick Igor upp och ställde sig vid dörren, ömsom tittandes ut och ömsom på mig. Jag funderade på om han ville gå ut i korridoren för att leta efter mina medarbetare (även om ingen var här), så jag släppte ut honom dit. Då gick han till ytterdörrsmattan och satte sig där. Med tanke på att han börjat ge signaler om när han vill ut så tog jag ut honom och mycket riktigt så behövdes det.

Jag är så stolt över honom! Hoppas bara han blir bra i magen. Han verkar pigg iallafall, om än inte alltför klipsk.

Igor leker med den leksak han fick av Lars och Marie.

Var är min hund?

Det är så man börjar undra vem som har bytt ut min Igor mot den hund jag har här under skrivbordet. Den här hunden har gått nästan exemplariskt till och från jobbet de senaste dagarna, har varit lugn och stilla under dagtid, snäll mot besökare och sover hela nätterna. Definitivt inte som Igor brukar vara alltså. Han har visserligen nosat lite på vägen fram och tillbaka, men låter man honom nosa lite så kommer han sen snällt efter en och går ofta spontant fot bredvid mig. Kan det sammanfalla med att det har varit betydligt svalare de senaste dagarna?

Ett litet tecken på att det är Igor trots allt är att vi lämnade bort honom igår då vi skulle fixa med bröllopsprogrammet. Hundvakten tog med honom på en promenad till Gränby ishall, och allt gick jättebra. Dit. Sen tog all energi mystiskt nog slut precis när de skulle vända hemåt igen. Istället för den beräknade tiden på 40 minuter tog promenaden en och en halv timme :P

Vår veterinär skickade upp lite Dermonåntingnånting till oss, ett spot-on medel som skulle förbättra pälsens kvalitet, minska mjällandet och minska torrheten. Det är bäst att det funkar magiskt bra, för det luktade oerhört starkt. Igor gick runt och luktade gammal tant igår... Det är inte parfymerat utan består av örter och sånt, men luktar likafullt starkt. Vet inte om vi kommer stå ut med att ge en ny dos varje vecka.

Rumsren men varm

Den senaste veckan har varit jobbig för Igor. Han har svårt att acklimatisera sig till den värmebölja som har rått i Uppsala och är helt utslagen dagtid. Han följer gärna med ut och kan tänka sig att ligga i skuggan och spana på folk som går förbi, men promenader är inte att tänka på. Det kan gå att få runt honom en sväng på morgonen och sent på kvällen, dagstid så flämtar han och segar sig framåt. Varje gräsplätt måste rullas på.

Den mest positiva händelsen under veckan var natten till onsdagen. Klockan fyra skuttade Igor upp, men trots att han kunde gå runt i hela lägenheten så valde han att gå runt sängen och gny. Matte förbarmade sig över honom och tog ut honom men precis utanför porten stod en liten igelkott... Klart man inte kan koncentrera sig då, så något kiss eller bajs blev det inte. Upp igen. En halvtimme senare började traskandet om igen varpå matte tyckte att han skulle gå och lägga sig, de var ju nyss ute. Igor gav dock inte upp utan började krafsa matte på ryggen. Tydligare än så blir det nog inte tänkte vi, så hon tog med honom ut igen. Nu blev det både stort och smått och Igor kunde sen krypa upp i sängen, men bara för att en halvtimme senare studsa upp, gnällandes. Nu fick husse förbarma sig och gå ut med Igor, som drog av en tvåminuterskiss mot buskarna och sen vände in igen. Då var det väldigt drygt, men i efterhand kan vi se att han visade väldigt klara tecken på att faktiskt vara rumsren.

I helgen var vi i Linköping på husses systers examen. Igor fick följa med och strosade runt bänkarna när vi grillade på systerns innergård. Efter någon timme kom andra boende dit och hade en Jack Russel-hane på åtta månader med sig. Igor ville väldigt gärna hälsa, så vi frågade om han fick och det var ok. Hundarna nosade lite på varandra och sen slängde sig Igor morrandes och fräsandes över Jack Russeln. Döm om vår förvåning! Igor som bara har slagits en enda gång tidigare (och då började den andra hunden) och som i vanliga fall är så otroligt underlägsen. I måndags blev han ju hunsad av en tremånaders ridgeback, men nu var det andra bullar. Vi fick ta bort Igor därifrån, fortfarande fräsandes, men sen brydde han sig inte om hunden, vilket var orsaken till att vi gärna såg att de skulle hälsa i första fallet.

Ridgebackar är större än lundisar

Igår kväll åkte vi ut till Sunnerstagropen för att träffa en av mina arbetskamrater samt dennes hundvalp, en tre månader gammal ridgeback. Igor tyckte det var roligt att träffa en yngre (dock inte mindre) hund, men det visade sig ganska snabbt att den lekfulle valpen snabbt brottade ner Igor, som mest spenderade tiden med att skutta runt eller ligga på rygg. Så fort vi särade på dem skulle han fram igen dock, så det tog ett tag innan han insåg att han nog inte skulle kunna dominera den här valpen. När han insett det så tappade han intresset litegrann och ville mest titta på annat. Han sov som en stock när vi kom hem igen.

Värmen är rejäl nu och tär på Igor. Han blir bra slö av att gå ute på dagen och dricker som en svamp. Det är till att hålla sig i skuggan så mycket som möjligt.

Djungeln i Engelska Parken

I morse var vi uppe på SLU för ett återbesök hos veterinären. Hon gav tummen upp för behandlingen av Igors päls och tyckte vi kunde fortsätta med den låga dos som vi ger för närvarande. Han hade inga biverkningar som hon kunde upptäcka, men hon rekommenderade oss att badda på propylenblablabla på pälsen för att göra den lite mjukare. Detta skulle även underlätta hans tendens att få mjäll på de torra partierna.

Under lunchpromenaden var vi uppe i Engelska Parken och där var det rena rama djungeln. De kan inte ha klippt på ett tag, så Igor blev själaglad över att få skutta runt lite i frihet. Han är bra på att härja, den lille rackaren.





Efter det här klippet så hitta Igor nånting spännande i det höga gräset. Han dök ner kvickt som attan och kom glädjestrålande upp med en död duva i gapet. Han satsade på att hinna iväg med den, men till min förvåning släppte han den och stannade när jag röt till. Efter att ha kopplat upp honom så ville han gärna fram och sätta gaddarna i den igen...


Hemresan från där var inte alls lika rolig tyckte Igor. Vi skulle definitivt ha stannat i det höga gräset och jagat fåglar tyckte han. Väl här på kontoret drack han rejält och slocknade sen direkt.

Andnöd

Idag åkte vi upp till Älvkarleby på förmiddagen för att träffa våra föräldrar och gå igenom lite saker inför bröllopet. Med mattes föräldrar kom även Rizzla, Igors favorithund. Igor blev som vanligt väldigt till sig när han fick träffa henne, och nu när hon precis löpt så var han rätt så fixerad. På en "galen stalker"-skala skulle jag ge honom en solid sjua till en början. Oftast så lugnar han ner sig efter ett tag, men nu var han ettrig ettrig ettrig hela tiden. Han skulle fram hela tiden, och när han inte var nära så gnällde han. Nån timme senare satte vi oss vid några bord för att fika och Rizzla somnade direkt under ett av borden. Igor fick vi hålla på plats under det andra bordet, högljutt gnällande då han inte fick studsa runt henne hela tiden.
Ytterligare nån timme senare gick vi vidare mot Stora Hallen, och då hände något otäckt. Igor drog och drog för att kunna gå i rumpen på Rizzla, men vi höll emot. Plötsligt började Igor skaka och kippa efter luft, vilket höll i sig ett par minuter. Vi försökte ge honom lite vatten och kyla ner honom, och efter ett tag lugnade han ner sig lite. Våra gemensamma gissningar utmynnade i att han nog hade hyperventilerat, han var såpass stressad och i gasen av att försöka komma ikapp den där tiken. Resten av promenaden fick han tillbringa i husses armar.
Han är ganska trött nu, men verkar normal förutom det. Lilla skruttgor.

Oväntat ösregn

Igår kväll så tränade vi Igor lite inomhus och när han började bli lite för stissig så stängde vi av TVn och kastade ett getöga ut genom fönstrena. Gråmulet, precis som vanligt. Nåja, det var bara att dra på sig jackan och gå ut... för att mötas av ett massivt ösregn utanför trapphuset. Igor gjorde bokstavligen en U-sväng och SPRANG tillbaka in genom porten. Han stirrade på oss som för att säga att vi var helt galna om vi skulle ut i det där vädret och att han minsann vägrade. Jag och matte hade väldigt roligt med tanke på hur han kastat sig ner för trappen några sekunder tidigare för att komma ut så snabbt som möjligt.

Vi tvingade ut vår lilla mespropp i regnet ändå och fick honom att gå runt den vanliga svängen. Han visade med hela kroppen vilken otroligt värdelös ide det här var. Öronen ihopdragna, ögonen små svarta springor och kroppen miserabelt lunkande så nära bakom mig som det bara gick (husse är störst och bäst regnskydd). Efter ett tag så hade han vant sig någorlunda och även om han inte tyckte det var kul så kunde han tänka sig att åtminstone nosa lite och markera lite.

Bäst på promenaden var på väg tillbaka när vi kommit in på föreningens innergård. Vi brukar släppa honom lös här för han brukar vilja härja loss lite, men man får passa lite på honom så han inte springer och letar kattbajs i boule-banan. Man brukar även få locka honom lite för att få ner honom för cykelrampen ner till källardörren, då han gärna stannar ute lite till. Vi släppte honom nu också, beredda att hugga honom vid sanden... helt i onödan. Han sprang visserligen och sprallade, men i ett rakt streck mot dörren. Där väntade han på oss tills vi kom nära, sen sprang han ner till dörren för att vara först in.
Han är ganska bekväm av sig, vår lilla hund.