Harjägaren Igor

I torsdags gick Igor och jag hem från stan via de fyra mackarnas korsning, och min vana trogen så släppte jag Igor när vi kommit in i bostadsområdet som ligger bakom dem. Det är ganska avskilt där så jag är inte orolig för att han ska råka ut för något. Den här gången drog han dock upp en hare igen (de små krypen är sjukt bra maskerade) och satte iväg efter den. När han var trettio meter bort så röt jag i åt honom och då stannade han snällt och väntade på mig. Jag såg att haren satt lite längre bort så jag beslöt mig för att koppla Igor. Precis när jag böjer mig ner för att ta tag i kopplet så ser även Igor haren och sätter full fart. De springer och springer, med Igor hack i häl på haren, runt på gräset och sticker sedan bortåt, in bakom en huslänga som är hundra meter bort. Nu började jag bli orolig, Igor reagerade inte alls på mina rop och verkade helt ignorant av allt utom haren. Bortom huset finns en väg, så jag sprang efter dem ditåt. Följde hela huskroppen utan att se ett spår av vare sig Igor eller hare. Kom ut på vägen, ingen lycka där heller. Problemet nu var att jag inte visste alls vart de tagit vägen. Höger, vänster eller rakt fram? Jag bestämde mig för att ringa efter sökhjälp, men när jag ska ta fram telefonen ser jag att Igor står bredvid mig, flämtandes men väldigt lycklig. Jag blev så glad över att se honom så jag öste beröm över honom och kopplade lite snabbt upp. Bra iallafall att han fick positiv återkoppling på att komma in till mig... Men jag fick mig ett rejält skrämskott, han hade kunnat försvinna vart som helst. Sen sov han som en sten resten av kvällen, det var spännande att jaga hare.

I fredags gick matte ut på morgonkissen med Igor till Källparken. Där drog han upp en hare till, men nu följde han bara efter den en bit och kom sedan lydigt tillbaka. Han har nog fått upp jaktkänslan den lille rackaren.

Midsommarhelgen spenderades hos svärföräldrarna och Igor var såklart utomhus och vaken så mycket som det bara gick. Mest minnesvärt är när svärfar och hans hund kom tillbaka från en promenad samtidigt som vi skulle gå ut med Igor. Trots att han borde kännt igen dem så sprang Igor skällande mot dem, som för att skrämma bort dem, men när han kommit fem meter ifrån dem så tvärvände han och sprang i vild panik skällande mot mig, säkert 30 meter. Han blev så rädd när han insåg att han var ensam mot dessa inkräktare (som han borde ha känt igen) att han valde att fly för livet. Sen, när han samlat ihop sig, insåg han hur fånig han varit och struttade sen runt och låtsades som om inget hade hänt. Svärfar skrattade så han kiknade.