Tjejbesök

Igår eftermiddag kom flat-tiken Kinna på besök och skulle stanna till idag. Naturligtvis jättespännande, men eftersom Igor är en mogen hund nu så blev det inte så mycket hysteriskt nosande i rumpen utan mest idogt slickande i mungipan.

Storleksskillnaden till trots så leker de bra. Leken går ut på att Kinna boxar Igor med sina framtassar och Igor parerar så gott han kan. Ser inte så bekvämt ut, men Igor verkar supernöjd bara han får uppmärksamhet.





Igor försöker få Kinnas uppmärksamhet då hon tröttnat på deras lek




Vi tog en långpromenad på kvällen, vilket båda hundarna verkade uppskatta och båda var trötta och nöjda när vi kom hem.

2 hundar skulle inte vara så dumt, men hur ska vi hinna med en valp till? Näe, det får nog vänta en si så där 10-15 år eller så. Då har barnen (som ännu ej är födda eller ens egentligen påtänkta) vuxit upp och vi har säkert ett behov av att göra något på vår fritid. Fast vad långt det låter...Omänskligt långt!

Friskgor

Nu så, frisk igen!

Var pigg som sjutton igårkväll så vi förmodade att det var på rätt väg med magen och vi hade rätt. Efter ett inferno av kräkande och bajsande igår så var morgonprutten hur fin som helst. Skönt. Som husse skrev igår, så blir man ju alltid lite nervös över IL-risken, även fast man vet att det mycket väl kan vara "vanlig" magsjuka.

Magics matte skrev en kommentar på gårdagens inlägg och det var bland annat att hon visste en lundehund som helt plötsligt kunde vara ensam hemma när den blev äldre. Och ja, vi skulle inte bli helt förvånade om det blev så med Igor heller. Han är nämligen så´n. Det går inte, det går inte, det går inte och så plötsligt: det går!

Så har det varit med:
- bilåkandet (slutade abrupt skrika en dag),
- sova på morgonen (fann plötsligt en dag nöjet i att sova till 8-9-snåret istället för 5.30-6.00),
- att hoppa upp i soffan (oj, det kunde jag visst!)
- ligga ner i bilen när matte och husse är borta (efter ett år med stelt sittande så fort vi försvann började han med att ligga ner och vänta, och inte sfinxa utan avkopplat ligga!)
- gå (en dag gick Igor till husses stora förvåning ända till jobbet, jmfr med 400 meter som förr)
- gå dit matte vill (mirakulöst nog så går Igor helt exemplariskt nu)

Fast visst, egentligen så kanske det inte är "helt plötsligt" alla gånger...Många saker har vi ju nött på bra med, som det senaste tex, att gå åt vissa håll utan att tjura. Det krävdes ju en viss träning för att få det att funka men sen släpper det liksom bara. Man tror att träningen inte hjälper, men sen upptäcker man en dag att det gör den visst. Så, note-to-self och till alla andra som kämpar med sina lundehundar:
Fortsätt träna! Det är lätt att glömma det när det går tugnt, men det verkar som om de bara behöver lite tid att fundera över om det är ett vettigt alternativ eller inte.

Risigor

Igor har haft en jobbig natt. Vi stack ut och sprang i Jälla igår kväll och det gick ganska bra. Igor var lite trött när vi kom hem (vid halv tio) så han gick och lade sig. Kvällspromenaden gick bra och när vi kröp till kojs trodde jag det skulle bli en vanlig natt. Icke. Jag fick gå upp ungefär en gång i timmen för att ta ut Igor/städa upp efter honom, det kom obra saker åt bägge hållen. Stannade hemma några timmar på morgonen för att låta honom vila lite, men vid nio gick vi ner till jobbet och då verkade han lite piggare. Han har sovit här hela förmiddagen och gör inte mycket väsen av sig. Hoppas han är bra igen sen och att det här bara var priset han får betala för att smaska i sig allt möjligt han hittar... Såfort han blir lös i magen får jag stressfaktor och blir rädd för IL.

Vi sliter hund på jobbet

Idag är Igor med mig på jobbet för att ge matte lite frihet från skrutthundar. Det gick bra att gå ner hit på morgonen, han var inte jättesugen på att gå ner mot stan men fann sig ganska bra i sitt öde. Större delen av dagen har gått åt till att sova samt att spana på städerskan. Lunchen blev en mycket uppskattad händelse, lax och ris är något som unge herrn tycker mycket om.

Det är ironiskt att idag när Igor kommer ligga och slöa större delen av dan så är det för en gångs skull lite svalare, snudd på regn. När han varit hemma med matte så har det varit för soligt och varmt för att kunna vara ute, och nu måste han vara inne med husse. Stackars lilla hund.

Varmt

Igor tycker det är varmt, MEN har har gått på förvånandsvärt bra ändå de gånger vi trotsat hettan och gått ut en sväng = matte är stolt!

Dessutom så har han gått RIKTIGT bra på mornar och kvällar när vi passat på att gått lite längre svängar i svalkan. Anledningen till att han går bättre tror jag beror på att han får vara hemma och "slipper" gå fram och tillbaka till stan. Han verkar ogilla den svängen mycket nu för tiden (trots att han verkar tycka att det är helt ok att var på Eriks jobb????), samt att jag varit STENHÅRT konsekvent på att om jag har bestämt att vi ska gå så ska vi gå! Och jag har inte segdragit i kopplet utan gjort ett snabbt lite hårdare (fast lugna, inte hårt så att det skadar) ryck i kopplet de gånger han vägrat samtidigt som jag barskt sagt nej. Detta verkar göra susen!
Nu kan jag göra ett lätt snabbt ryck när han vägrar och säga "här" och han traskar på. Naturligtvis ett halvt steg bakom mig med öronen lite lätt bakåtstrukna så att jag ska förstå att han gör det högst motvilligt. Jag menar, vad kunde man förvänta sig av en lundehund, men si matte är glad bara han går sen får han se hur sur ut han vill.

Dessutom brukar surheten gå över på ett par hundra meter för inom dess har han sett en fågel som bör jagas, en hund som ska hälsas på eller upptäckt att det var helt ok-spännande att lukta även där matte ville gå.

Ensamhetsträningen går däremot si så där. Jag sliter på men Igor visar inga större tecken på att acceptera att bli lämnad. Idag höll jag på i 2 timmar och gick in och ut i dörren med några minuters mellanrum för att han skulle lära sig att koppla av fast vi går i dörren. Men nej, inte den minsta avslappning här inte. Gnäll, gnäll och sfinx sfinx (Om han lägger sig ner så ligger han stel som en sfinx)! Hundracka!

Igor besöker jobbet

Husse har fått äran att ha Igor på jobbet några timmar nu på eftermiddagen då matte ska gå runt på stan. Först slank han runt vid ytterdörren för att försöka smita ut när matte skulle gå, men sen hon gått kunde han tänka sig att komma in i arbetsrummet och hälsa. Han har även hunnit med att dricka lite vatten innan han slängde sig ner på golvet och tvärsomnade.
Det är varmt för stackars lilla Igor, men han har gått fantastiskt bra de senaste dagarna, trots värmeböljan. Vi trodde han skulle vägra och ha sig, men inte då. Han har paddlat på, ofta med bra fart, och bara ibland stannat oresonligt länge. Kanske börjar han bli vuxen, vår lille spjuver?
Ensamhetsträningen hemma går med blandad framgång, men det är bara att kämpa på.

Ibland klarnar det

Vi har klurat länge på varför Igor inte vill gå ibland utan bara stannar och tittar på oss. Vi har haft många alternativ. Vi har pendlat mellan; ren trots och missnöje, uttråkning, rädsla och misstänksamhet. Nu har jag svaret! Det slog mig nämligen idag på morgonpromenaden att när vi är i stan så vägrar han alltid (åtminstone till 95 %) på vägen hemåt, men när vi är hos "mormor och morfar", som har stor läcker tomt som är asrolig att vara på, så vägrar han alltid bortåt men aldrig hemåt. Så, där är alltså svaret...RENT MISSNÖJE! Det passar helt enkelt inte alltid vår lilla prins att gå dit vi vill. Så måste det vara. Länge var vi inne på det där med misstänksamheten, men det är inte det. Han har nämligen en helt annan vägran och kroppshållning när han måste "lundechecka" något. Och varför skulle det falla sig att han alltid blev misstänksam åt ena hållet?
Nåja, det blir lättare och lättare hela tiden nu så till vintern har vi säkert en hund som går på alldeles utmärkt igen. Oavsett riktning!

Idag har husse och matte storstädat och Igor har som vanligt hängt över axeln, eller snarare fötterna, på oss. Efter 2 timmar verkade han tycka att vi letat färdigt efter vad vi nu letade efter och däckade i sängen.

Vi har också varit i Sävja och sprungit lösa i skogen. Kul, kul, kul! Igor fick leta efter en av oss flera gånger och det tycker han är jättekul.

Mindre roligt tycker han att det är att bli lämnad ensam hemma. Idag gick ensamhetsträningen inget bra. Första svängen gick hyfsat men de 2 andra svängarna gick inte bra alls. Gnäll, gnäll, gnäll.

I morse gjorde matte hundmat som vi ska ha och blanda i torrisarna ibland:


Ugnsbakad lax . En stor favorit!

Jobbigt att hålla koll

Igor jobbar hårt på att hålla vakt på sin tomt. Han är ute i stort sett dygnet runt, det är först när det mörknar som han kan tänka sig att komma in och sova. Det börjar märkas nu att han inte riktigt orkar vara lika sprallig som i början av veckan, men trots det så ska han inte vila särskilt mycket. Han kommer sova i en vecka när vi kommer tillbaka till Uppsala...

Igor fick korn på en liten groda på kvällssvängen. Mycket mycket intressant var den, men dumma husse och matte avbröt Igors undersökning alldeles för tidigt.

Igor på sommarkollo

Husse och matte bor några dagar uppe i Gävle för att ge Igor lite mer utrymme. Att vara i lägenheten är inte det roligaste när det är sommar, så jag får pendla lite så att han har det roligt. Sånt är livet... Att se honom spralla runt på gräsmattan gör det värt restiden.

Igår tog vi oss upp till Hemlingby för att springa en sväng. Matte tog svärföräldrarnas Rizzla och jag fick äran att springa med Igor (första gången vi springer tillsammans).
0-2 meter:
Skrik och gråt. Igor kunde inte alls förstå varför Rizzla fick springa 5km och han skulle tvingas iväg på 2,5km. Han skulle absolut med henne.
2-400 meter:
Motvilligt rörde han sig framåt, för att sen stanna och titta tillbaka/kissa. Husse fick vända om och mana på igen.
400-700 meter:
Efter en snabb pruttning så blev Igor lite lättare i steget. Nu lunkade han 20-30 meter, sen stopp. Efter att husse apat sig i spåret så blev det intressant att komma fram till honom och då kunde vi springa lite till. Upprepa. Tur att det inte var så mycket folk i spåret, för då hade jag aldrig mer kunnat visa mig i Gävle igen... Jag hoppade runt som en tok för att locka med mig Igor.
700-1000 meter:
Igor joggade på ganska stadigt här, och jag fick upp hoppet. Det gick inte så snabbt, men det gick iallafall framåt utan stopp. Hans galopp är inte så snygg när han springar långsamt dock.
1000-2500 meter:
Här hände miraklet. En kvinna kom inspringande framför oss från ett sidospår och höll ganska hög fart (ungefär som jag hade vid vanlig löpning). Igor blev jätteintresserad och ville ikapp så han satte fart och sprang snabbare. Det var bara för mig att haka på och jogga bredvid. Han sprang på utan problem hela vägen till mål, han blev tveksam i sista backen men det var det enda kruxet. Jag blev så glad och stolt att jag höll på att spricka. Med lite träning och vana så kommer han nog kunna hålla samma fart betydligt längre. Det bästa vore om han lärde sig trava snabbt, men det kommer väl.

Cykeltestet

Det gick ganska bra att få Igor att springa tillsammans med cykeln när vi testade i förmiddags. Eller ja, iallafall så bra som man kan förvänta sig med en lundehund. Döm själva av bilderna nedan.



Att tvärnita när man springer efter en cykel är inte helt lyckat. Med lite träning så kan han nog koncentrera sig mer på att springa bredvid cykeln och mindre på annat som till exempel att husse står bredvid med kamera. Igor verkade tycka det var rätt kul iallafall, han sprang på med glatt humör.

Jogga på liv eller död

Vi testade att jogga med Igor några gånger i våras, men resultatet var väl si så där och nu ska vi försöka igen. Dels för att han säkert går att övertala att jogging är roligt/ok och dels för att matte måste ta sig ut och träna lite mer. Så, sagt och gjort, igår var jag och Igor ut och joggade.

Eftersom detta var snortidigt på morgonen så var vi förmodligen helt ensamma i motionsspåret och jag bestämde mig för att börja med Igor lös. Detta var dock rätt onödigt visade det sig för han sprang mig i hälarna hela varvet. Dessutom hade han öronen bakåt hela vägen, så där som en lundehund har då de:

1) tycker något är skittråkigttråkigt och att de lika gärna skulle kunna hoppa från ett stup
2) är något nervösa och på sin vakt till omgivningen

Vilket det var denna gång vet jag ej, jag tror faktiskt mest på ettan, men eftersom Igor är Igor, och Igor är en lundehund med ett rikt innreliv, så skulle han mycket väl kunna fått för sig att jag sprang IFRÅN något och att det var bäst att hänga på om han ville överleva.

Idag ska vi testcykla kring kvarteret. Har faktiskt aldrig cyklat med Igor...Har liksom kännts onödigt när vi knappt fått honom att gå. Sen imorgon ska husse och Igor ut och springa en liten sväng igen.

Nu sover Igor i sin "hussekorg". Det är att han lägger sig i den grop som bildas mellan husses ben när han sover. Jag antar att han älskar det så mycket för att benen ger ett visst stöd åt ryggen och så. Ibland är han dock missnöjd för beroende på hur husse ligger så kan hussekorgen vara för liten. En gång testade han "mattekorgen" men det var inget att ha för det har han aldrig gjort om!

3 hundar och 2 hästar

Eftersom husse jobbar så gör Igor och jag vårt bästa för att hålla oss sysselsatta, vilket idag såg ut som följande:
7.00 Ut och prutta
7.30 Äta frukost samt läsa tidning och busa lite
8.00 Kolla mail respektive strosa runt och hitta på bus
8.30-9.30 Sova lite. Igor med huvudet på mattes arm.
10.00 snabb prommis sedan iväg till mattes jobb (eller snarare fd jobb) för att hämta saker. Igor fick sitta i hundgården. Inte uppskattat.
12.30 Till mattes kompis som har 3 hundar och 2 hästar hemma. Mycket uppskattat, även om hästarna förtjänade några utskällningar då och då för att det var så skumma?
16.30 Hemfärd
17.30 Hemma. Igor trött och däckar.
20.30 Sover fortfarande.

Imorgon ska vi ta det lugnt och bara ut och testa att springa en sväng.

Stygnen togs ut

Vi tog ut stygnen i tisdags hos veterinären. De hade tid runt lunch så vi tog med Igor dit och såg till att få det gjort. De tyckte att såren såg fina ut, men det är ju lite besvärligt att hålla i en lundis som inte riktigt gillar att man klipper runt hans små tår. Jag höll i kropp och ben, matte försökte få hans uppmärksamhet (och fick ta emot lite bett), veterinären höll i stygnen och en djurskötare klippte. Det var lite mycket folk runt Igor då, så jag förstår att han blev stressad men samtidigt så upptäckte vi att det inte hade gått med bara jag och matte (vi testade det först). Förvånansvärt stark och smidig liten rackare det där, för att inte tala om envis. Han verkar ha vant sig helt vid att tårna inte är där iallafall, skönt.

Igor i storstan och ett slag för hundens rätt i samhället

Idag har Igor och jag varit och hälsat på en kompis och hennes hund i Stockholm. Mycket spännande tyckte Igor. Och det allra bästa var att mattes kompis, förutom sin egen hund, var hundvakt åt en cockerpoo-flicka som han tyckte var ljuvlig.

Att åka tåg till Stockholm, sen tunnelbana (premiär, skötte sig utmärkt), sen gå en promenad och sedan fika, tunnelbana igen för att sedan åka tåg hem igen blev för mycket för Igor och han knoppade av på tåget. Och tur var väl det för tåget var överbelagt pga av inställda tåg och vi fick stå vid toalettdörren i 70 minuter. Trots detta kom han till ro och somnade och jag var rätt stolt.

Dvs åtminstone tills ett av barnen som var närmast oss i vagnen spridde ut en hel påse Polly på golvet (som mamman sedan ej plockade upp!). Igor blev ivrig och ville ha Polly men efter en liten tvist mellan oss lade han sig och sov igen. Sedan började dock barnet med en "lek" som gick ut på att snurra runt i stolen, titta på Igor och skrika gällt. Om och om igen. Igor vaknade naturligtvis av detta och efter lite ny övertalning struntade han i barnet. Nu började dock ännu fler människor strömma på och jag var vid flertalet tillfällen tvungen att lyfta upp Igor så att folk skulle kunna gå förbi. Varje gång jag lyfte Igor skrek barnet gällt igen, och inte för att jag är någon barnpsykolog men jag kan då säga att barnet var INTE rädd för Igor utan det var mer uppmärksamhetsgrej, möjligtvis en skräckblandadförtjusning. Dessutom var Igor inte i någon som helst möjlighet till direktkontakt med barnet. När detta utspelats för 5:e gången, det var varmt, trångt och tåget stannade för sjuttonde gången så rynkade jag nog på ena ögonbrynet och drog en liten suck. Mest över hela situationen. Men nej, det skulle jag inte ha gjort, för raskt fick jag en utskällning av barnets mamma som hävdade att jag minnsan skulle acceptera att hennes barn var hundrädd!!!! Va!? Vad ville hon att JAG skulle göra åt det? För det första så var hennes son inte rädd, utan bara dryg, och det var ju hennes barn som gång på gång vände sig om och tittade på Igor som låg ett par meter bort. Skulle jag vända huvudet på ungen åt henne? Skulle jag be honom sluta göra ljud som kan spräcka trumhinnor? Skulle jag plockat upp efter dem så att Igor inte skulle vilja ta godisarna? Till råga på allt så blev det faktiskt en stol ledig bredvid dem under färdens gång, men eftersom pojken verkade trissad och golvet var fullt med Polly så tog jag inte den platsen av hänsyn till dem. Vad fick man för det? Jo, skit. Och sådant gör mig vansinnigt arg!!! Dessutom när Igor betett sig perfekt och ändå klagar de! Jag hade lust att läxa upp henne rejält, men eftersom det var så mycket folk på tåget så orkade jag inte börja tjafsa utan sa bara att: jag har inte gjort något...och ryckte på axlarna.

Nästa gång ska jag inte göra det utan ta konflikten hur mycket folk det än är. Det är dags att vi hundägare inte är så hunsade utan börjar hävda vår rätt i samhället!

På jobbet igen

Idag är Igor med mig på jobbet, åtminstone på förmiddagen. Matte ska försöka ta nya passbilder och lite annat jox, så då var det lika bra att jag tog med unge herrn på morgonen. Han var inte helt sugen på att traska ner till stan i svinottan men när vi väl kommit igång så gick det ganska kvickt. Det var en äldre man bakom oss som gick konstigt och det saktade ner vår framfart rejält. Igor klarar inte av att släppa en sådan grej. Väl på jobbet så kollade han upp om medarbetarna var där, sen gick han och lade sig. Inget skällande alls när folk kommit, det är knappt han har gått upp och hälsat på dem. Markant skillnad mot förut när norska flygalarmet gick igång bara folk gick i trapphuset.

Vi gjorde ett litet försök att ta stygnen själva igår. Försök och försök, vi insåg snabbt att vår sax inte skulle räcka så vi nöjde oss med att träna Igor i att vi skulle få pilla lite på såren och dra i stygnen. Mutad med små ostbitar så är han villig att acceptera nästan vadsomhelst. Matte ska kolla med veterinären om hjälp med stygntagning, får se vad de svarar.

Pedagogik i all ära

Igor går bättre och bättre trots att det är varmt ute och vi är nöjda. I morse var han nästan inget strulig alls på vägen hem förrän han kom till innergården. Då skulle han absolut inte gå in! Pedagogisk som jag är så vill jag helst att han ska lära sig att han tjänar på att gå in så jag släppte lös honom och gjorde honom intresserad av en pinne. När vi nästan lekt oss hela vägen in vek Igor blixtsnabbt av in i en buske och kommer ut med en död fågel. En rätt stor variant. Igor vet att detta inte är så uppskattat från vår sida så han intog från början "hålla-sig-borta-från-matte-posen".

I det här läget förbannade jag mig själv för att jag släppt lös honom för jag hade ingen som helst lust att jaga hund med död fågel. Tänkte att här gäller det nu att vara slug. Så jag berömde honom jättemycket och sa att det var en jättefin fågel han hittat samtidigt som jag lockade på honom. Efter en stunds funderande beslutade Igor sig för att komma till mig, med fågeln i munnen förstås. En sådan godbit lämnar man ju inte! Eftersom han var så duktig så ville pedagogiska jag nu inte ta ifrån honom fågeln eftersom han då skulle lära sig att aldrig komma om han hittat något äckligt, men jag ville heller inte ha död fågel med upp i lägenheten. Överlade med mig själv för en stund och kom fram till att få Igor att gräva ner fågeln måste vara den bästa lösningen, och borde inte vara så svårt eftersom han gärna gräver ner saker.

Lotsade honom till en buske och jorå, visst började han gräva ner fågeln! För en stund blev jag nästan lite mallig över min idé som upenbarligen fungerade perfekt! Nu tycker han att han vunnit fast egentligen så har jag vunnit! Det grävdes och puttades jord en bra stund och sedan kom han ut från busken. Med fågeln i munnen!!!! Uppenbarligen hade han ångrat sig angående sitt val av gömställe och skulle nu ta ett annat.

Och vad gör man inte för att få sin plan att fungera. Vi gick till ett nytt ställe. Gräva, gräva...men nej, så länge matte tittar går det ju inte. Nytt ställe igen. Jag vände mig bort. Gräva, gräva...nej, matte tittar nog ändå. Nytt ställe igen...Jag bestämmer mig för att släppa koppel och gå bortåt för att försäkra om att jag inte tittar. Gräva, gräva, men nej matte vänta på mig! Jag tar fågeln med mig. Suck. Ignorera honom ett tag för att se om han ska gräva igen. Nej, inget gräva utan bara piggt tittande med en frågande blick: vart tycker du vi ska gå med fågeln nu matte?

Eftersom allt detta utspelade sig på vår innergård med fullt med fönster och grannar som kan se så började jag känna att vi släpat runt tillräckligt länge på denna döda fågel och bestämde mig för att skita i allt vad pedagogik heter och ta ifrån honom fågeln.

Efter en stor protest från Igors sida, lite morrande, faktiskt ganska hårt bitande i mattes tumme och en rejäl uppläxning från min sida så lämande vi fågeln i en buske och Igor gick mycket moloket upp till lägenheten!

Huruvida Igor kommer gå att kalla in nästa gång han hittar något äckligt (and trust me, he will!) är oklart, men helt klart är dock att Igor har den elakste matten i världen! Helt värdelös är hon helt enkelt! Att hon inte fattar att uppskatta en död fågel!

Ännu en med tomt

Igår var vi på besök hos ett par kompisar som nyss köpt hus. Igor visade återigen tydligt att det här med tomt där man kan gå lös är ju det bästa som finns. De hade dessutom en veranda ut mot vägen som man kunde stå på och skälla på alla som gick förbi. Urhärligt, helt enkelt!
Vi hade egentligen inte planerat att sova över men planerna ändrades och Igor och jag delade en 80 cm bred tältsäng i stort sett hela natten. Båda var lite slitna efter natten men Igor kom igång då vi begav oss på en rolig promenad där han fick jaga deras hund på ett stort fält. Sen var det hemfärd som gällde. Precis som när vi lämnade min systers tomt i måndags så satte han sig och gnällde i bilen (vilket han inte gör annars). En stilla protest mot att åka ifrån det roliga? Tja, man vet ju inte hur de tänker, men vi kan då inte tolka det som bågot annat.

Eftermiddagen fick Igor spendera i k'llaren med oss eftersom vi bestämt oss för att städa ur förråden. Inte så kul men lite spännande ändå. Tyckte vi nog alla tre. Efter det avrundade vi kvällen med middag ute på Åkanten. Igor fick smaka bröd. Mums! Nu har vi en trött hund igen.

Igor kan ju försöka ge oss hur dåligt samvete han vill över att inte har någon tomt att vara på men ingen kan då påstå att han har för lite att göra på dagarna iallfall! Mer "vardags-aktiverad" hund får man nog leta efter. Fast det är ju bara tack vare att han inte kan vara ensam hemma egentligen...Och det ska vi råda bot på nu när husse går tillbaka till jobbet på måndag och vi blir ensamma hemma (hm, jo, jag vet att jag sagt det förr, men nu ska jag ge det ett försök till. Skam den som ger sig!)

Sur och misstänksam

Igor låter sina stygn vara, iallafall för det mesta. För ett par dagar sedan blev han så intensiv med sitt slickande att vi tog fram tratten och satte på honom den. Resulterade i mycket missnöjd lundehund. Han behövde dock bara ha den en liten stund för att komma på att det är mycket bättre att låta stygnen vara. Och sedan dess har vi bara behövt lägga fram den då han visat tendenser till att bli intensiv i sitt slickande så har han slutat.

Eftersom husse och jag försöker få ordning på vårt hem så packade vi upp alla bröllopspresenter för ett par dagar sedan och där ibland var igelkottshunden (skoskrapa). Jag ställde fram den och Igor gick genast dit för att titta. När jag gick förbi nästa gång stod han kvar och blängde och samma sak nästa och nästa. Högst misstänksam sak tydligen! Jag var tvungen att plocka fram den mitt på golvet och klappa på den innan han vågade sig fram så här mycket.

Men när han väl nosat på den och försäkrat sig om att den var död så gick han raskt över till "jag-ska-bita-dig-stadiet", och när det inte var uppskattat av matte så körde han...

..."då-ska-jag-iallafall-krafsa-på- dig-stuket" ett tag.

Numera är igelkotthunden en accepterad medlem i vår familj som Igor inte längre visar något större intresse!

Städdag

På förmiddagen gick vi och fikade på kvarterets café. Det var mysigt i solen tyckte Igor. Kanske kunde han ha fått smaka mer bulle men annars var det nog perfekt i hans värld. Ja, och så den där pudeln som gick förbi då, den var han inte heller förrtjust i. Blev rejält utskälld.

Efter fikat gick vi hem och husse och matte satte igång med skåpsrensning och storstäd. Igor sprang som vanligt fram och tillbaka för att inte missa något men gav efter ca 1 timme upp och däckade i sängen.

Efter det bar det iväg en snabbis till elaffärerna för att kolla på ny kaffebryggare åt husse och matte. Då fick Igor vara i bilen. Efter en snabb middag hemma gav vi oss återigen iväg, och denna gång for vi till husse och mattes kompisar som håller på att renovera deras nyköpta lägenhet. Där var allt också spännande, och lite läskigt, men det hela avrundades med en trevlig fika i det gröna och sedan lite tokfnatteri (Igor springer runt runt runt och vänder gång på gång mot en och hoppar upp mot en i luften) på den stora gräsplanen.

Sen åkte hem och nu sover Igor i soffan. Han hade inga som helst planer på att flytta på sig när jag var in dit för en stund sen. "Han får ligga kvar för han väcker ju oss om han behöver gå ut..." sa jag till husse och sedan insåg jag vad härligt det var att säga så! Det trodde nog vi inte var möjligt för ett halvår sedan (stolt).

Och förresten så fungerar knepet med att lägga en godisbit i trapphuset utmärkt. Igor har snabbt listat ut detta och går med raska steg hemåt! Åtminstone när vi är riktigt nära hem. Men det är ju trevligt att åtminstone slippa släpa de sista 100 metrarna.

Spännande promenad

Idag var vi ute på en högst spännande promenad! Vi rattad Skodan ut mot Fjällnora för en liten prommis, men blev så upprörda över den nyinförda parkeringsavgiften (vi hade inte ett korvöre på oss) så vi körde lite längre in i skogen, förbi själva badet. Efter en kilometer så hittade vi ett annat promenadstråk, en stig som var 4,3 km lång. Vi gick iväg på den med Igor lös på stigen (han tvärvägrar ju gå in i skogen och lämna stigarna) och märkte att det var en väldigt spännande stig. Det fanns broar, träspångar, mystiska båtar, hästar, klippor, branta partier samt inte minst en flotte som man fick använda för att ta sig över ett vattendrag! Här var Igor till en början modig och tassade självmant ut på bryggan, men när han märkte att den slutade i vatten så vände han om. När vi sen kallade på honom när flotten var inhalad så kröp han bredbent mot oss på bryggan, gnällandes. Han vågade inte hela vägen, men vi är ändå stolta över vår lilla skrutt. Han kämpade väl. När vi kom hem så sov han i sex timmar, och har inte varit särskilt aktiv efter sömnen heller. Det var mycket tankearbete för en liten hund.


I tisdags träffade vi på en lundehundsägare på centralstationen. Man blir alltid lika förvånad när någon faktiskt har en lundis, och som dessutom bor i närheten. Kul kul.