Pedagogik i all ära

Igor går bättre och bättre trots att det är varmt ute och vi är nöjda. I morse var han nästan inget strulig alls på vägen hem förrän han kom till innergården. Då skulle han absolut inte gå in! Pedagogisk som jag är så vill jag helst att han ska lära sig att han tjänar på att gå in så jag släppte lös honom och gjorde honom intresserad av en pinne. När vi nästan lekt oss hela vägen in vek Igor blixtsnabbt av in i en buske och kommer ut med en död fågel. En rätt stor variant. Igor vet att detta inte är så uppskattat från vår sida så han intog från början "hålla-sig-borta-från-matte-posen".

I det här läget förbannade jag mig själv för att jag släppt lös honom för jag hade ingen som helst lust att jaga hund med död fågel. Tänkte att här gäller det nu att vara slug. Så jag berömde honom jättemycket och sa att det var en jättefin fågel han hittat samtidigt som jag lockade på honom. Efter en stunds funderande beslutade Igor sig för att komma till mig, med fågeln i munnen förstås. En sådan godbit lämnar man ju inte! Eftersom han var så duktig så ville pedagogiska jag nu inte ta ifrån honom fågeln eftersom han då skulle lära sig att aldrig komma om han hittat något äckligt, men jag ville heller inte ha död fågel med upp i lägenheten. Överlade med mig själv för en stund och kom fram till att få Igor att gräva ner fågeln måste vara den bästa lösningen, och borde inte vara så svårt eftersom han gärna gräver ner saker.

Lotsade honom till en buske och jorå, visst började han gräva ner fågeln! För en stund blev jag nästan lite mallig över min idé som upenbarligen fungerade perfekt! Nu tycker han att han vunnit fast egentligen så har jag vunnit! Det grävdes och puttades jord en bra stund och sedan kom han ut från busken. Med fågeln i munnen!!!! Uppenbarligen hade han ångrat sig angående sitt val av gömställe och skulle nu ta ett annat.

Och vad gör man inte för att få sin plan att fungera. Vi gick till ett nytt ställe. Gräva, gräva...men nej, så länge matte tittar går det ju inte. Nytt ställe igen. Jag vände mig bort. Gräva, gräva...nej, matte tittar nog ändå. Nytt ställe igen...Jag bestämmer mig för att släppa koppel och gå bortåt för att försäkra om att jag inte tittar. Gräva, gräva, men nej matte vänta på mig! Jag tar fågeln med mig. Suck. Ignorera honom ett tag för att se om han ska gräva igen. Nej, inget gräva utan bara piggt tittande med en frågande blick: vart tycker du vi ska gå med fågeln nu matte?

Eftersom allt detta utspelade sig på vår innergård med fullt med fönster och grannar som kan se så började jag känna att vi släpat runt tillräckligt länge på denna döda fågel och bestämde mig för att skita i allt vad pedagogik heter och ta ifrån honom fågeln.

Efter en stor protest från Igors sida, lite morrande, faktiskt ganska hårt bitande i mattes tumme och en rejäl uppläxning från min sida så lämande vi fågeln i en buske och Igor gick mycket moloket upp till lägenheten!

Huruvida Igor kommer gå att kalla in nästa gång han hittar något äckligt (and trust me, he will!) är oklart, men helt klart är dock att Igor har den elakste matten i världen! Helt värdelös är hon helt enkelt! Att hon inte fattar att uppskatta en död fågel!