Efter helgens resande så har en sak etsat sig fast: Igor är en sucker för att ha hus med en gård. Hos mina föräldrar fick han en liten inhägnad utanför altanen som han kunde gå ner till, och hos svägerskan så fick han stora delar av gräsmattan att strutta runt på.
Hos föräldrarna så vägrade han fortfarande att gå ner till källaren. Han blir nojig och vill inte alls ner när vi går dit så nu testade vi att helt sonika lämna honom ensam på ovanvåningen medan vi tittade på filmer från bröllopet. När jag smög upp längs trappen en kvart senare för att se vad han gjorde så hittade jag honom spanandes ute på altanen. Han blev glad åt att se mig, men istället för att följa med ner så lade han sig under köksbordet. Sådana saker gör oss övertygade om att han kan vara ensam hemma utan större problem, han vill bara inte/lägenheten är för laddad för honom.
Hos svägerskan var han mer utomhus, och skällde ut alla som gick förbi i bostadsområdet. Till hans sorg så är det ingen av de som blir utskällda som tar honom på allvar. Han ser så söt ut att alla bara ler och vinkar åt honom när han försöker vara stor och farlig. Han var gnällig på hemresan vilket fick mig och matte att oroligt titta bak på honom stup i kvarten ifall han var sjuk eller om tassarna värkte, men det verkar mest ha varit surhet från hans sida.
Igår kväll tog vi av bandagen enligt veterinärens rekommendationer. Han har sniffat och slickat lite på såren, konstigt vore annars, men säger man till så ger han sig. Han är väldigt bra på att släppa sådana "traumatiska" händelser, vilken annan hund som helst hade kunnat vara besatt av stygn i sina tassar. Han är duktig, vår skruttgor!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar