Igor i storstan och ett slag för hundens rätt i samhället

Idag har Igor och jag varit och hälsat på en kompis och hennes hund i Stockholm. Mycket spännande tyckte Igor. Och det allra bästa var att mattes kompis, förutom sin egen hund, var hundvakt åt en cockerpoo-flicka som han tyckte var ljuvlig.

Att åka tåg till Stockholm, sen tunnelbana (premiär, skötte sig utmärkt), sen gå en promenad och sedan fika, tunnelbana igen för att sedan åka tåg hem igen blev för mycket för Igor och han knoppade av på tåget. Och tur var väl det för tåget var överbelagt pga av inställda tåg och vi fick stå vid toalettdörren i 70 minuter. Trots detta kom han till ro och somnade och jag var rätt stolt.

Dvs åtminstone tills ett av barnen som var närmast oss i vagnen spridde ut en hel påse Polly på golvet (som mamman sedan ej plockade upp!). Igor blev ivrig och ville ha Polly men efter en liten tvist mellan oss lade han sig och sov igen. Sedan började dock barnet med en "lek" som gick ut på att snurra runt i stolen, titta på Igor och skrika gällt. Om och om igen. Igor vaknade naturligtvis av detta och efter lite ny övertalning struntade han i barnet. Nu började dock ännu fler människor strömma på och jag var vid flertalet tillfällen tvungen att lyfta upp Igor så att folk skulle kunna gå förbi. Varje gång jag lyfte Igor skrek barnet gällt igen, och inte för att jag är någon barnpsykolog men jag kan då säga att barnet var INTE rädd för Igor utan det var mer uppmärksamhetsgrej, möjligtvis en skräckblandadförtjusning. Dessutom var Igor inte i någon som helst möjlighet till direktkontakt med barnet. När detta utspelats för 5:e gången, det var varmt, trångt och tåget stannade för sjuttonde gången så rynkade jag nog på ena ögonbrynet och drog en liten suck. Mest över hela situationen. Men nej, det skulle jag inte ha gjort, för raskt fick jag en utskällning av barnets mamma som hävdade att jag minnsan skulle acceptera att hennes barn var hundrädd!!!! Va!? Vad ville hon att JAG skulle göra åt det? För det första så var hennes son inte rädd, utan bara dryg, och det var ju hennes barn som gång på gång vände sig om och tittade på Igor som låg ett par meter bort. Skulle jag vända huvudet på ungen åt henne? Skulle jag be honom sluta göra ljud som kan spräcka trumhinnor? Skulle jag plockat upp efter dem så att Igor inte skulle vilja ta godisarna? Till råga på allt så blev det faktiskt en stol ledig bredvid dem under färdens gång, men eftersom pojken verkade trissad och golvet var fullt med Polly så tog jag inte den platsen av hänsyn till dem. Vad fick man för det? Jo, skit. Och sådant gör mig vansinnigt arg!!! Dessutom när Igor betett sig perfekt och ändå klagar de! Jag hade lust att läxa upp henne rejält, men eftersom det var så mycket folk på tåget så orkade jag inte börja tjafsa utan sa bara att: jag har inte gjort något...och ryckte på axlarna.

Nästa gång ska jag inte göra det utan ta konflikten hur mycket folk det än är. Det är dags att vi hundägare inte är så hunsade utan börjar hävda vår rätt i samhället!