Friskgor

Nu så, frisk igen!

Var pigg som sjutton igårkväll så vi förmodade att det var på rätt väg med magen och vi hade rätt. Efter ett inferno av kräkande och bajsande igår så var morgonprutten hur fin som helst. Skönt. Som husse skrev igår, så blir man ju alltid lite nervös över IL-risken, även fast man vet att det mycket väl kan vara "vanlig" magsjuka.

Magics matte skrev en kommentar på gårdagens inlägg och det var bland annat att hon visste en lundehund som helt plötsligt kunde vara ensam hemma när den blev äldre. Och ja, vi skulle inte bli helt förvånade om det blev så med Igor heller. Han är nämligen så´n. Det går inte, det går inte, det går inte och så plötsligt: det går!

Så har det varit med:
- bilåkandet (slutade abrupt skrika en dag),
- sova på morgonen (fann plötsligt en dag nöjet i att sova till 8-9-snåret istället för 5.30-6.00),
- att hoppa upp i soffan (oj, det kunde jag visst!)
- ligga ner i bilen när matte och husse är borta (efter ett år med stelt sittande så fort vi försvann började han med att ligga ner och vänta, och inte sfinxa utan avkopplat ligga!)
- gå (en dag gick Igor till husses stora förvåning ända till jobbet, jmfr med 400 meter som förr)
- gå dit matte vill (mirakulöst nog så går Igor helt exemplariskt nu)

Fast visst, egentligen så kanske det inte är "helt plötsligt" alla gånger...Många saker har vi ju nött på bra med, som det senaste tex, att gå åt vissa håll utan att tjura. Det krävdes ju en viss träning för att få det att funka men sen släpper det liksom bara. Man tror att träningen inte hjälper, men sen upptäcker man en dag att det gör den visst. Så, note-to-self och till alla andra som kämpar med sina lundehundar:
Fortsätt träna! Det är lätt att glömma det när det går tugnt, men det verkar som om de bara behöver lite tid att fundera över om det är ett vettigt alternativ eller inte.