Two-Facegor

Att en och samma hund kan ha så vitt skilda beteenden på en och samma promenad. Igor går som en skållad iller den första kvarten på lunchpromenaderna. Han travar på så kvickt att husse får lägga långa benet före för att undvika drag-tendenser. Men när den magiska punkten där vi börjar dra oss tillbaka har nåtts, ja då är det någon annans hund som jag går med. Då ska det nosas överallt (vilket jag kan köpa), kissas lite men för det mesta ska han bara tvärnita och stå och fundera. Eller ja, det vette tusan om han gör det heller. Vi har inte listat ut varför han stannar sådär. Är det trots? Är det ovilja att gå in? Är det ett rop på hjälp? Går saker för snabbt?
Vad det än är så är det drygt som tusan. I början av prommisarna är man så glad och nöjd och tänker att "Igor är världens bästa hund", men mot slutet är man nästan rasande och är beredd att byta honom rakt av mot en jakthund som åtminstone har driv framåt.

Kunde han bara sluta med sitt bromsande så skulle han nog vara den perfekta hunden. Ensamhetsträningen kan man leva med, men när man inte kan gå så blir det för mycket.

(För er som inte minns så var Two-Face en ärkeskurk till Batman. Hans signum var att han hade två vitt skilda sidor av sin personlighet och ansikte)