ålar sig fram genom gräset som en orm och
äter gräs som om han vore en ko.
Som tur är så är han så mysig att det inte spelar någon roll vilken konstig ko-orm han än må vara.Strax efter att gräsbilden togs så släppte jag Igor lös. Vi skulle gå ner för baksidan på Uppsala slott, och gången är en smal stig med en brant uppåt vänster och neråt höger. Ganska säkert tyckte jag, ingen annan går där och han kan liksom inte ta vägen någonstans. Jag traskade på med Igor bakom mig, och var såpass lugn att jag pratade i telefon lite medans Igor nosade på något bakom mig. När jag gått femtio meter vänder jag mig om och ser att Igor inte är bakom mig alls. Går tillbaka till där jag senast såg honom. Ingen Igor. Sen tittar jag upp i backen, och då sitter han tjugo meter upp i slänten och spanar ut över Uppsala. Antingen hade han tappat bort mig och letade jäkla uselt eller så hade han följt efter något spår ditåt. Lite lockande med godis fick honom att kasta sig ner mot mig, så till slut fick jag tag på min lilla bushund. Han är helt utslagen nu och ligger snarkandes under mitt skrivbord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar