Matte-rapport 2

Vissa dagar är Igor helt omöjlig att gå på promenad med. Han varierar mellan att dra som en tok, vägra att gå samt att snigla sig fram böjd som ett U över marken. Varför han ibland går på detta lustiga U-sätt vet vi inte riktigt. Att nosen är i marken förstår vi eftersom det alltid blir så när han ivrigt följer ett spår, men varför baken böjs ner som om han snart skulle sätta sig och bajsa är svårare. Vi tror dock att han försöker sänka tyngdpunkten så att vi inte ska kunna dra med honom från det intressanta spåret lika lätt. Med framgång, kan tilläggas. En sådan dag är det också helt omöjligt att gå förbi en hund och ännu svårare att stanna när matte säger till. Helst ska man hitta något äckligt att äta också.
Idag var en sådan dag! Jag hade tänkt att vår planerade långpromenad skulle bli jätteskön och rolig, men nej... Igor hade andra planer. Även om dessa dagar, tack och lov, inte är vanligt förekommande nu för tiden så blir jag såååå irriterad när de väl kommer!

I slutet av denna promenaden, när min bristningsgräns verkligen var nådd och jag bara ville hem, kom en schäfer gående bakom oss. Igor skulle absolut vända sig om och titta på den vartannat steg. Eftersom vi med stor framgång tränat på att han ska strunta i hundar om vi uppmanar honom till det så visste jag att han borde klara detta, men Igor hade just då inget som helst minne av denna typ av träning. Irriterad som jag var tog jag upp kampen trots att jag vet att det sällan lönar sig. Och mycket riktigt... Det slutade med att jag skyfflade honom framför mig med fötterna samtidigt som han blev mer och mer trissad på hunden. Till slut blev jag så less att jag helt sonika lyfte honom och gick samtidigt som jag försökte hindra honom från att kika över axeln. Han skulle helt enkelt inte få vinna den här kampen! Jag insåg dock hur hysteriskt opedagogisk jag var och släppte ner honom igen efter ett tag. Vid det här laget hade schäfern hunnit i fatt oss och jag bytte taktik. Om han ska vara omöjlig att få med sig ska han åtminstone sitta ner och titta när de går förbi. Jag väntade tålmodigt in schäfern som lydigt gick förbi vid sin husses sida. Nöjd var jag ända tills Igor, trots mina manande siiiit, slängde sig gnällande upp mot hunden. Schäferägaren log och påpekade att de fick hälsa om jag ville. Jamen, det var ju det jag INTE ville! Nåja, taktikbyte igen. Igor kommenderades att sitta ner igen för att sedan få tillåtelse att hälsa. Igor blev jättenöjd och inspekterade den gigantiska schäfern noga samtidigt som den snälla hussen (av någon konstig anledning :)) försökte ge goda råd. - "Det brukar hjälpa att använda sig av en bestämd och lugn röst"... - "Jo, jag brukar göra så men..." började jag men insåg sedan att det inte var lönt att försöka förklara. Att återge alla tidigare händelser under promenaden eller att försöka förklara lynnet på en lundehund skulle ta alldeles för lång tid. Så jag log och nickade.
Han har förstås rätt och han var bara snäll, men jag insåg att det borde finnas ett ordspråk som lyder som följande;

"Du skall icke döma andra innan du gått en mil med en lundhund"

Vi sniglade oss i allafall hemåt. Jag trött och Igor i U-form. Nu sover han tungt. Det är tydligen jobbigt att vara olydig.

/matte (som inser att det är tur att husse skriver i vanliga fall annars skulle det bli alldeles för långa historier jämt)