Matte fortsätter blogga

Egentligen är det husses tur att blogga eftersom det återigen är han som har skrutten på dagarna och det är då det mesta händer (alternativt det är då husse har tråkigt?). Idag har dock jag och Igor som varit i farten så jag fortsätter blogga på eget bevåg.

Idag fick jag nämligen åka från jobbet och hämta Igor för att åka och träffa hudspecialisten på Ultuna. Äntligen hade de fått svar från USA och nu visste hur de skulle behandla honom!
Vi ska göra enligt följande: först ska vi behandla slembildningen som uppkommer i Igors hårsäckar med cortison i 3 veckor. Därefter ska vi behandla själva håravfallet med en annan medicin retsen av livet. Så här i efterhand inser jag att jag inte vet om han ska fortsätta med cortison också eller om det bara var den andra medicinen, men hur som helst så blir det medicinering för alltid. Låter inte så kul men det var dock tydligen i väldigt låga doser så biverkningar ska han förhoppningsvis slippa. Skönt att veta för att behandla en 11 månaders hund med något som kommer ge biverkningar resten av livet känns inte vettigt.

Enda kruxet nu är att vi fick aldrig något recept!!!! Efter instruktionen "gå ut och vänta så kommer jag med receptet" väntade jag i nästan 2 timmar men inget hände. De i receptionen hade ingen aning om vart hon eller receptet skulle kunna tänkas vara och inte hade de något annat än ett direkt nummer till hennes rum heller (och där var hon inte). Det hela blir ännu lite krångligare i och med att denna veterinär bara jobbar på SLU på måndagar och annars inte verkar gå att nå. TYPISKT! NU vet vi hur och vad vi ska ge men vi har ingen medicin! Nåväl, jag får ta och söka lite på nätet. Kanske kan jag hitta hennes kontaktuppgifter på något sätt.

Måste också bara berätta att en bekant som jag inte sett på ett bra tag frågade hur det var med Igor. Jag svarade:
Jo, han har en sjukdom som ingen annan hund i Sverige haft tidigare, bara ena pungkulan har ramlat ner, några för många har på sistone påpekat hans underbett för att jag ska kunna neka längre, han kan inte vara ensam hemma och han är fortfarande inte rumsren, men tack det är bara bra!
För grejen är att det är det. När man brottas med tanken om eventuell avlivning så spelar dessa petitesser ingen roll. Man är glad bara man får behålla honom. Och det får vi som det verkar nu...tack och lov.