Intervaller

Igår tog jag med mig Naim ut på en löprunda när det börjat svalna av ute. Tanken var att vi skulle springa hundrametersintervaller och Naim skulle hjälpa mig med farten. Det blev inte riktigt som jag tänkt... Först satt han kvar och väntade tills jag hunnit springa ett tiotal meter, sen joggade han lätt bakom mig tills vi bara hade 20-30 meter kvar. Då valde han, varje gång, att explodera och fullkomligt krossa mig. Svisch sa det och sen såg man bara en salukirumpa som lydigt stannade vid 100-metersmarkeringen utan att jag ens sa till. Han såg ut att nästan skratta åt mig när jag flåsande gick tillbaka efter varje etapp. Sen gjorde han visserligen en rejäl vurpa på fältet bredvid, så det hela jämnade ut sig.

Tack för självförtroendehöjaren Naim. Stort tack.