Argh

När man har Naim, ja då önskar man att det var Igor, och har man Igor så längtar man efter Naim. Jag håller på att bli tokig på Igor den här vändan till Uppsala.
Igor är på sitt sätt helt perfekt att ha på kontoret under arbetstid. Han är otroligt mysig, vill bli klappad av alla och tar inte så stor plats. Naim tar lite mer plats och har inte nåt större intresse av att sällskapa med mina arbetskamrater (såvida de inte har gotta). Dessutom kan jag med hyffsat gott samvete lämna Igor ensam här nån timme, men Naim gör jag helst inte det ännu.
Utanför kontoret däremot är rollerna omvända. Naim travar glatt på vart man än pekar, och även om hundmötena kan bli lite spända så är det så lätt, så lätt att promenera med honom. Igor är en mardröm. Han ska nosa överallt, pinka överallt och tjurvägrar titt som tätt. Om det bara var när han var rädd för nåt så kunde jag acceptera det lite lättare, men han kan ju komma in i bromsläge för att han inte fått lukta klart, och sen är det dålig stämning i flera minuter. Jag märker att jag får hjärtklappning av att gå med honom om jag har lite bråttom.
Tågresorna är sista faktorn. Igor är hur enkel som helst att åka tåg med. Naim är visserligen snäll och tyst, men han ska konstant ligga och sova på mig/mitt knä, och jag fruktar den dag då vi kommer i samma vagn som en annan hund. Då blir det spännande...

Kunde jag så skulle jag åka hit med Igor, ha Igor på kontoret men byta ut honom mot Naim såfort arbetstiden är över. Går det måntro?