Icke sa nicke

Vi har varit i Gävle ett par dagar. Där var också min syster och hennes barn, och man slås varje gång av att Igor verkligen är underbart snäll med dem. Den äldsta (3,5 år) snosar han bara lite på då och då, och fast sonen i fråga studnstals kan vara rätt vild så tar Igor det hela med ro. Han låter sig snällt tillrättavisas av lillkillens - "Nejje Igoj, gå härifrån"! då han faller för frestelsen att pussa honom i nacken när han leker med lego eller dyl.

"Morfar" styckade en tjäder en av dagarana och Igor tittade storögt och intresserat på. Fast äta tjäderkött? Njäe, det ville han inte. Verkar äckligt! Fjädrarna var däremot smaskiga att tugga på och roliga att retas med.

Idag kom vi hem och testade med stor förväntan D.A.P. Ett slags feromoner som ska fungera lugnande på hundar som exempelvis har svårt att vara själv hemma. Förhoppningarna var stora. Igor var supertrött efter ett par intensiva dagar i Gävle och med hjälp av DAPen skulle han kanske känna sig lugn och inte skrika om vi lämnade honom...
Men icke sa nicke! Igor skrek lika mycket som vanligt!
Får ge det några fler försök, men förhoppningarna har ju tagits ner rätt rejält. Jä..ar, skulle man kunna säga för nu börjar alternativen ta slut. Har testat det mesta, men inget hjälper.

Vi har dock 2 varianter kvar:

1. Lämna låååång stund och se om han inser att det faktiskt inte hjälper att skrika.

2. Antiskällhalsband

Skulle behöva tips av någon som ensamhetstränat massor av hundar som inte kan vara själv hemma. De olika metoderna (lämna ofta, liten stund, göra roligt, litet utrymme etc) kan vi ju liksom, men nu skulle vi verkligen behöva någon som kunde säga att det brukar bli si och så, så många gör så här, så många reagrerar så där, det brukar gå över efter osv osv. Men finns det någon sådan? Och alla hundar är ju så olika att det finns nog tyvärr inget statistik, "brukar" eller "vanligtvis".