Man skulle kunna tro att ett inlägg med den här titeln skulle handla om vår saluki, den snabbfotade ökenhunden, men det gör det inte. Det är istället den lille norrbaggen som har ställt till det.
I fredags när vi skulle gå hem så hade det töat nåt vansinnigt mycket så vägarna låg helt snö och isfria. Däremot så låg det massor med sand på dem, resterna av kommunens isbekämpning. Jag och Igor gick sist i vår lilla karavan och Igor sladdade längst bak. Han stannade och nosade bra ofta så jag hade tröttnat lite på att stanna och vänta in honom hela tiden. Plötsligt sträcktes kopplet igen, och jag drog till lite lätt och sa ett uttröttat "Igor, kom nuuuu". Inget hände, utan kopplet var fortfarande tight. Konstigt tänkte jag, han brukar skärpa sig när man säger till och vände mig om. Då låg den lilla lundehunden på sidan och tittade anklagande på mig. Han hade slängt sig ner för att rulla i sanden/asfalten, och jag hade dragit honom en liten liten bit i det... Han var hur smutsig som helst på ena sidan, så vi var tvungna att duscha honom när vi kom hem.
På kvällspromenaden i lördags var det dags igen. Den här gången var vi beredda på att det kunde ske, men när han väl lade sig ner fanns det inget som kunde stoppa honom. Han var tvungen att lägga sig ner och gnugga in sanden i pälsen. Tack Igor, tack.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar