Efter en kvart hörde jag hur Naim började hulka uppe i sitt spaningsrum. Raskt sprang jag dit och lyfte ner honom från sängen, ganska säker på att här skulle det kräkas galla. Med tanke på att han är otroligt ovillig att äta något på förmiddagen (förutom skinkskivor som äts ur handen) så har vi lärt oss känna igen det ljudet och dess effekter. Lyftande lyckades och upp kom en brun sörja. Naturligtvis, eftersom matvägrandet inte inbegriper de hästlortar som ligger på vägarna här och var och som Naim tog en smakbit ur på förmiddagspromenaden. Nåväl, efter fullbordat dåd så springer han ut ur rummet och ner för trappen, med mig i hälarna för att kunna ge lite smask för att förhindra mer olyckor. När jag väl kommer ifatt honom i vardagsrummet ser jag hur han står och vaktar en brun gegga i soffan :( Hundskrället har tyckt att bästa sak som fanns att göra var att hoppa upp i soffan och fortsätta sina hulkningar där. Hur han kunnat välja att dynga ur sig det i sin favoritviloplats är en gåta, borde han inte ha valt någon annan plats?
Att försöka reda upp hela situationen med kräkor här och var, en hund som desperat behöver nåt att äta, en hund som bara är nyfiken på allt (och skällig) samt en gråtande unge var ungefär så långt från en "enkel historia" som man kunde komma...
Tur att han är en så charmerande hund, framemot eftermiddagen så var vi kompisar igen, även om det kommer bli hårdare frukostrutiner framöver. Tvätta soffa från kräks är ingen höjdare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar