Våra hundar får oss att pendla mellan enorm stolthet och djup besvikelse.
Igår när vi var ut gjorde Naim några rejält långa repor på ängarna men varje gång vi kallade in honom kom han som skjuten ur en kanon tillbaka. Mycket stolta var vi över vår lydiga saluki.
I morse sjönk dock stoltheten. Han inledde med att pinka inne. Ingen markeringskiss eller så utan bara en rejäl valpkiss mitt på hallgolvet. Och det var precis när jag var på väg att släppa ut honom, jag höll till och med i handtaget!!!!! Vad fick han för sig då?
En stund senare på själva morgonpromenaden såg han grannhunden på ca 600 meters håll och drog iväg mot dem. Han vände inte förrän han var nästan framme. Skithund. Att det dessutom var den hundilskna (eller ja, rädda) STORA schäfern som han sprang mot gjorde ju saken inte bättre. Undrar hur han tänkte då...Inget förmodligen.
Och lunderäven då? Igår kväll gick han till dörren och ville ut. Bajsade på en gång och gick in. Gissa om vi var stolta!? Men sen då? Jo, anledningen till att han inte ville ut i morse var för att han gjort inne i natt. Kände att det luktade skumt när jag kom ner i morse men anklagade avloppet alternativt mina stackars svärföräldrar som är på besök. I själva verket har Igor tydligen varit upp i natt och bajsat en STOR och mycket illaluktande hög på golvet. Ingen av oss har vaknat så de tidigare misstänkta svärföräldrarna hade tagit reda på det.
Nåja, rätt söta är de iallafall...Tur för dem.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar