Hur många liv har en saluki?

Att en katt har sju nio liv vet ju alla, men hur många liv har egentligen en saluki? Börjar misstänka att det är betydligt fler än så iallafall. Ett oräknerligt antal gånger har jag med andan i halsen sett Naim göra det ena mer våghalsiga grejerna efter det andra. Peppar, peppar men som värst har han blivit lite halt och fått några mer eller mindre otcäka sår.

Som för ett par veckor sedan då vi var på halvön och han fick ett glädjerus över att ha hittat sin matte som varit skymd bakom en buske och var därför tvungen att slänga sig ut över en bred "svacka" i marken. Tyvärr missbedömde han djupet och dundrade rakt in i något i själva svackan, förmodligen en pinne, och rev upp två st 5 cm långa sår på benen. Pip, skrik och rejäl haltning förstås och matte trodde som vanligt att det var kört och faktiskt bar palukivalpen ett tag tills han sprattlande ville ner och springa igen.

Eller som i helgen då valpen satsade för fullt för att få tag på en sädesärla som satt på en sådan där u-formad brygga som ligger en bit ut i vattnet. Första hoppet gick galant men andra turen (innan husse och matte hunnit stoppa honom) landade han med magen på kanten och kravlade sedan febrilt upp på denna stålkant. Resultatet? Några nya sår och en blöt och lycklig saluki.

Och så igår då han i sin iver att försöka springa om mig i trappen upp till jobbet trampade utanför och ramlade ner. Var rätt högt, landade inte så bra, jag hann tänka brutna ben. Det enda som hände var dock att han tittade hemskt storögt på mig och undrade nog varför jag var så sur. I vanliga fall brukar matte ju nöja sig med att sätta en hand i ansiktet på honom och inte putta ner honom för trappen. Lite moloken var han ett tag efteråt, men inga fysika men.

Och så har vi då lundehunden som också sakta men säkert förbrukar sina liv. Inte för att han är så hemskt våghalsig (igår tex kröp han med andan i halsen skräckslaget upp för en 2 meter bred ramp som på högsta punkten var ca 1 meter), utan för att han gång på gång testar mitt tålamod med sina envisheter. Och lundehundsmanéer eller inte, det ÄR hemskt irriterande att han varje gång, jag upprepar VARJE gång, vi ska gå in måste tokvägra och slå ner sina fyra lundetassar. Jag blir vansinning! Och det är bara en av de saker som gör att han sakta med säkert närmar sig lundehimlen!!!

Fast, näe, helt seriöst...Salukin hoppas jag lugnar sig med åren så att vi får behålla honom länge och Igor, ja, honom skulle jag trots allt inte göra mig av med för alla pengar i världen.