Äntligen hemma

Äntligen är hela flocken samlad hemma igen efter påskhelgen. Hundarna fick spendera påsken hos mattes föräldrar medan vi var i Malmö på visit, och det gick nog ingen större nöd på dem där. Naim hade retat gallfeber på deras tik till den milda grad att hon gömde sig i krypgrunden och vägrade komma ut på ett gäng timmar... När vi kom tillbaka på söndagskvällen blev de överlyckliga och gav oss presenter i form av leriga tassavtryck överallt.
Igor var lite smågrinig på måndagen, så på eftermiddagen stängde jag helt resolut in honom i sin bur. Han lade sig ner och sov utan större protester, skönt för honom att få komma undan litegrann. Nån timme senare skjutsade jag matte till tåget, och när jag väl kom tillbaka så släppte jag ut den lille ur buren. Han tog några stapplande steg ut till köket, ruskade på sig och lommade sen direkt tillbaka till buren igen. Han hade inget som helst intresse av att vara ute och härja, han ville få sova i fred. Svårt att tro att det är samma hund som får panik när man ska lyfta in honom i buren ibland.
Naim fick följa med på måndagskvällen när jag bilade ner till Uppsala. Det var hans tur att trava runt lite i Uppsala. Förra veckan när jag hade Igor med mig så såg vi hundar överallt. De dök upp i varje hörn, så jag var redo för lite rejäl hundmötesträning.
Resultatet? En flopp. Vi såg tre (3) hundar sammanlagt under vårt dygn i Uppsala, och bara en lyckades vi få till en passage mot (men då uppförde han sig bra). Det blev till att åka hemöver igen utan att ha fått särskilt mycket träning i den svarte, om man nu inte ska räkna bilåkandet som träning. Han sa inte ett knyst på hela vägen och sov nog tillochmed en del.
Givetvis hälsade Igor på sitt hem med att vrålskälla sekunden jag öppnade bagageluckan igårkväll... Alltid lika populärt.