Den vanligaste rundan som jag brukar gå med hundarna är runt 2,5 km och formad som ett "P", där vi bor längst ner. Alla promenader börjar och slutar alltså i samma raksträcka.
När Khali var "färsk" hos oss gick vi av förklarliga skäl inte så långa promenader. För att Naim skulle få lite motion på arbetstid så gick vi mest raksträckan fram och tillbaka, med varierande längd. Khali som gick lös brukade ta som vana att helt sonika stanna på bortvägen om han blev trött/oinspirerad/skraj, för att vänta på oss och ansluta när vi kom tillbaka. Det var inte så upprörande och jag föredrog det framför att ge negativ koppelupplevelse.
Nu när han är stor och stark får han däremot följa med på hela promenaden, och om han är lös så försöker han titt som tätt (åtminstone med mig) att stanna kvar när han tycker vi ska vända. Det beteendet är inte lika ok nuförtiden, så jag går helt enkelt vidare. Valprackaren är ganska morsk av sig, och kan vänta bra länge när jag går bortåt, men när jag varit utanför synhåll i 2-3 minuter så brukar han komma sättandes i en faslig fart. Han kommer ikapp, travar med oss en stund för att sen försöka bestämma att vi ska stanna igen. Rinse and repeat. Det är lite irriterande, men som tur är så kommer det få bilar på de här vägarna de tider jag går med dem dagtid, så metoden fungerar bra än så länge. Vore fint om han inte var lika styv i korken hela tiden...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar