Syns jag inte så finns jag inte

I början när vi hade fått Khali så gick jag alltid ut med hundarna på morgonkvisten, dels för att han inte var rumsren och dels för att han behövde härja av sig den energi som lagrats upp under natten.

Allt eftersom tiden har gått så har Khali blivit äldre och väderleken kallare, och nu ser morgnarna helt annorlunda ut. När jag kliver upp så får jag mer eller mindre handgripligt lyfta ner och ut honom så att han ska pinka, vilket han gör ganska snabbt när han väl kommer ut (även om han bedyrat på heder och samvete att han inte är det minsta nödig när han ligger och ålar runt i sängen). Sen rusar han in, äter lite, ut och prutta och sen bums upp i närmaste soffa/säng.

Det är sen som hundarna verkligen försvinner. De dagar det är minusgrader ute (dvs ofta) så gör sig både Khali och Naim så små och osynliga som det bara går när det är dags att forsla ut lillmatte till bilen. De har ingen som helst lust att sätta tassarna utanför dörren innan det är rejält mycket varmare, och visar det med all tydlighet. På sin höjd kan de tänka sig att byta sovplats, men det är det enda.

Vid niotiden brukar jag få baxa ut dem för en promenad, men det är inte med någon större entutiasm från deras sida. Håhåjaja, vintern är inte till för salukisar.