I morse när vi gick vår morgonsväng så funderade jag på om jag skulle släppa någon av dem på rakan utanför huset för att låta den hunden skrämma upp lite fåglar från vägen. Det brukar vara ett bra sätt att få dem att rasa av sig direkt på morgonen, men jag hann inte så långt i mina tankar. Plötsligt studsade det fram ett rådjur från skogsbrynet 50 meter bort, stannade på vägen, tittade på oss och studsade sen iväg över fälten.
Hundarna blev milt sagt oregerliga av detta. Ett rådjur som springer! Efter det! Jag var oerhört glad att jag inte hade släppt någon av dem tidigare, även om rådjuret nog inte hade gått upp på vägen alls då. Vi gick vidare, men en liten bit längre bort såg vi ytterligare två rådjur, som sprang i full fart över några andra fält. Här insåg jag att det var lika bra att gå hem, ingen mängd disciplin eller träning i världen kan få en saluki (eller två) att ignorera sådana frestelser. Hundarna kollade länge efter djuren när vi kommit hem, och låg sen och funderade hela eftermiddagen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar