En löptur på morgonkvisten

Jag tog ut hundarna på en liten promenad i morse medan det var svalt, och ute på raksträckan utanför huset satt en ganska kaxig fågel. Jag tog tillfället i akt och släppte Naim lös för att han skulle få sträcka ut lite. Naim, som är väldresserad, drog såklart som ett skott när jag gav kommandot "Varsågod". Som ett skott sprang han och jagade upp fågeln på vägen, ca 50 meter. Sen vek han av 90 grader åt sidan, rakt ut på en nysådd åker. Där, bakom ett ensamt träd mitt på åkern, sprang/flög en trana upp. Jag blev lite orolig när den inte hade alltför långt försprång, särskilt som de har lite startsträcka. Men den fick luft under vingarna innan Naim kom ikapp den och lyfte framför en förargad saluki. Nåväl, Naim inser snabbt att det är kört och vänder tillbaka till mig, i maxfart hela vägen. Mycket beröm såklart till min duktiga salukipojk. Khali var oerhört i gasen vid min sida, men fick inte springa iväg själv.
Vi gick en liten sväng och kom sen tillbaka samma väg. Nu satt en skata framför vår brevlåda, så ungefär 50 meter bort släppte jag Khali mot den fågeln. Han lufsade iväg så snabbt han kunde och skrämde programenligt upp den fågeln. Fint, tänkte jag, nu kommer han väl tillbaka, för inget annat fanns inom synhåll.
Tji fick jag. Khali kom ihåg att han tidigare hade sett flera tranor längst ner på åkern, nu visserligen dolt bakom en höjd på åkern, men han antog ändå att de var kvar. Därför vände han av över åkern, sprang till andra sidan (ca 500 meter), skrämde upp alla fåglar där, följde sen efter dem när de flög runt, hittade andra fåglar att skrämma upp och hade kort och gott fantastiskt roligt. Jag var mindre road av hans upptåg och fick tillsammans med Naim jogga över hela åkern för att komma närmare honom. Khalis hörsel har en tendens att bli väldigt dålig när han har roligt, så man behöver vara nära. När vi kom närmre så lyssnade han iallafall och stannade snällt och väntade på oss. Sen var han ganska nöjd resten av förmiddagen...