Jag var fullt medveten om att det var en annan hund, och att han inte skulle vara lika duktig som Igor var, men det var ändå lite svårt att koppla om. Han var både bättre och sämre än vad jag trott. Redan från start var jag inställd på att inte kunna nöta momenten så mycket utan mest träna på att gå runt med hundar överallt.
För det mesta var han nästan helt okontaktbar. Han gick bredvid mig visserligen, men skulle hela tiden spana på alla andra hundar. Tungt att träna kontakt då... Han var faktiskt lite mer disträ än vad jag räknat med. De gånger man väl fick kontakt med honom så var han bättre än jag trott. Han har ett ganska bra följ, och ser man till att locka med korv så kan han göra riktigt snygga svängar. I samråd med ledaren (som också höll med om att Igor minsan var den perfekta rallyhunden) så kom vi fram till att jag skulle förändra några saker i framförandet för att få bättre respons. Halsband istf sele, godis i vänster hand (koppel i höger) samt en ganska hög promenadtakt gav snabba resultat, så det blir det vi får öva på. Svårigheten för Lille Vild kommer nog under de första gångerna vara alla andra hundar, och inte momenten i sig.
Han blev inte så nöjd över att få sitta ensam i bilen och vänta efter första passet, när vi gick in för att fika och ta lite teori, men det gick över ganska snart. Han är duktig, min lilla valp.
Jag kände när jag åkte ifrån klubben att jag saknat det där. Saknat att få träna fokuserat med hund, runt andra hundar. Få lära mig nya saker tillsammans med hunden. Vila lite, och sen på't igen. Saknat stoltheten när hunden presterat bra. Saknat att åka hem i skymningen med en snarkande hund och P4's sportsändning på radion.
Jag har inte saknat det sunkbryggda kaffet dock, och definitivt inte myggen. Jäkla träsk.
Mest av allt saknade jag Igor. Det var otroligt kul att få åka på kurser med honom, och jag tror han tyckte det var lika kul. Jag blev lite sorgsen när vi kom hem och det ur bilen hoppade en gänglig saluki, istället för en speedad lite lundehund som trodde han kunde spöa allt och alla, särskilt den där svarta salukin.
Jaja, var sak har sin tid, men jag kommer nog aldrig ifrån den känslan av samhörighet vi hade under de träningspassen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar